Hur har ni gjort för att bygga upp er ungdomsverksamhet på så kort tid? 
– Det var flera av oss som tyckte att föreningen saknade ungdomsverksamhet för fyra år sedan. Vi började litet genom att erbjuda fyra träningar på hösten och byggde upp ledargruppen genom att kontakta personer som tidigare har orienterat. Sedan samarbetade vi med andra föreningar och distriktet för att skapa en ungdomsserie och lägerverksamhet. Idag har vi 70-80 barn/ungdomar i ungdomsverksamheten och 12 ledare, vilket är jätteroligt! Nyckeln har varit att inte bara fokusera på det orienteringstekniska, utan få in lek och rörelseförståelse till exempel genom hinderbana. Och att skapa ett sammanhang runt sporten genom läger.

Berätta om ditt initiativ till den nya klassen för personer med intellektuell funktionsnedsättning på O-Ringen.
– Trots att orientering är en fantastisk sport är utövarna en ganska homogen grupp. Jag vill att fler personer ska få uppleva naturen genom orientering och att det ska bli mera ”vi tillsammans”. När en vuxen kille med intellektuell funktionsnedsättning ville börja orientera tänkte jag ”vi provar”. För personer med intellektuell funktionsnedsättning tar det längre tid att förstå, men det har fungerat så himla fint eftersom barn och föräldrar hjälps åt i skogen. Vi har alla kunnat lära av varandra och det har skapat en starkare vi-känsla. 

När de två personerna med intellektuell funktionsnedsättning undrade vilken klass de skulle springa på O-Ringen tänkte jag att det inte borde vara så svårt att lösa en klass för dem. Jag har fått fin hjälp från Svenska Orienteringsförbundet och O-Ringen och hoppas att den nya klassen ska ge de här personerna ett sammanhang med varandra.

Hur kom det sig att du började du med orientering?
Pappa tog med mig och min storebror på orienteringsträning när jag 8 och sedan dess har jag älskat orientering och skidorientering. Jag har hållit på enormt mycket själv och även elitsatsat och känner starkt för att få andra att uppleva orientering som det fantastiska sammanhang och äventyr det är.

Tävlar du fortfarande?
– Ja, jag älskar att utmana mig själv. Eftersom jag har två barn på 10 och 13 har vi mest tävlat på hemmaplan runt Östersund de senaste åren, men vi har även åkt iväg till O-Ringen, ut till Norrlandskusten och i Norge.

Vad är det du älskar med orientering?
– För att det är en skattjakt och naturupplevelse i ett. Och för att det är en stadig utmaning oavsett fysisk form. Alla kan göra det på sin nivå, oavsett ålder eller hur länge man hållit på. 

Vad gör du när du inte tränar eller jobbar med orientering?
– Jag jobbat med utbildning och forskning, till stor del om parasport, vilket lärt mig se möjligheterna med parasport och vikten av inkludering.